Den Lilla Bröstfen
Det var en gång en liten tandfé som hete Jorda.
Jorda var och gjorde så som alla tandféer gör och har gjort i alla tider, Nämligen det stora arbetet med att samla in och ersätta barns tappade mjölktänder - som barn stoppat ned i ett glas med vatten. – med ett mynt. (Kan i förbigående tala om att kursen är i skrivandets stund uppe i en tia per tand)
Klockan 2 på natten landade Jorda på ett fönsterbläck vid Purpurvägen 57, tredje våningen. Enligt anteckningarna så skulle den lilla flickan Hedvig som bodde där, under kvällen ha tappat sin fjärde mjölktand.
Jorda kikade in. Men den lilla flickan sov inte. Hon satt upp med sänkt huvud, och Jorda upptäckte bestört att den lilla flickans rygg skakade av snyftningar. Jorda sneglade mot sängbordet. Jodå! Vattenglaset stod på plats, men utan tand i. Kanske var anteckningarna från emaljkontoret felaktiga? Kanske var ingen tand tappat? Men varför var Hedvig så ledsen? Jorda skärpte blicken och tittade bekymrad på flickan. Nu såg hon att Hedvig höll något litet, litet i händerna som hon sakta vred runt. Ah, där var ju tanden! Så vände sig Hedvig mot sängbordet och släppte ned tanden i glaset ”plisk” och sa: Jag önskar att tandfén ger min mamma ett nytt friskt bröst istället för att ge mig en peng. Så kröp hon ned under täcket och somnade.
Jorda satt förundrad kvar på fönsterbläcket. Ett bröst i stället för en peng! Va underligt! Jorda klev fram till sängbordet och petade på glaset med sitt trollspö. Tanden lyfte ur vattnet och svävade iväg för att hamna i tandféns blå väska. Jag skulle ju kunna avvara ett av mina 2 bröst, och det växer ju ut igen, tänkte Jorda. Hon petade på sitt ena bröst med trollstaven och önskade på äkta fé vis att bröstet skulle knoppas av. Det gjorde det. Det föll som ett mjukt varmt klot ned i Jordas hand. Jorda lade bröstet uppe på glasets kant. Det gick inte ned för glaset var för litet. Jorda tryckte lite på bröstet för att se om det gick att klämma ned i glaset. Det sjönk ned lite i glaset för att sedan ploppa upp igen och studsa lätt uppe på glaskanten. Jorda tryckte till lite hårdare. ”Sloff” Så satt bröstet på plats i glaset. Men det svällde över som en nybakad muffin och allt vatten hade med ett ”skvoooch” farit ut över sängbordet. Jorda betraktade tankfullt det helt bröstuppfyllda vattenglaset. Det såg inte klokt ut. – Det kommer att skrämma livet ur det stackars barnet, muttrade Jorda och tog ett stadigt grepp om bröstvårtan och ryckte bröstet ur glaset. ”Plopp” Hon lätt ett mynt skramla ned i glaset istället. Ett vipp med spöet torkade det utspillda vattnet. Jorda vände fylld av nyuppväckta tankar ut till natten
. På förmiddagen var det samling och rapportering på emaljkontoret. Alla 24 tandféerna var på plats då Jorda berättade om händelserna hemma hos Hedvig Och Högsta Chef Tandfé som var mycket visare, äldre, klokare, fulare och mer allmänbildad än de andra tandféerna, berättade om sjukdomen cancer, och framförallt om bröstcancer. Så gav hon Jorda 4 magiska bröstkarameller som för alltid skulle förändra Jorda. Efter att ha ätit karamellerna och sovit gott hela dagen vaknade Jorda Och speglade sig framför sin helkroppsfé-spegel (som hade extra bredd för att man skulle se även vingarna). – Woww! Ett helt juver! Tjusigt! utbrast Jorda förnöjt. För på Jordas kropp fanns nu inte bara 2 stycken bröst, utan hela 6 stycken!
På natten landade Jorda ännu en gång på fönsterblecket vid Purpurvägen 57, tredje våningen. Men denna gång slank hon in i fönstret bredvid Hedvigs, in till föräldrarnas sovrum. Hon lyfte försiktigt på täcket och betraktade bröstkorgen där bara ett bröst fanns kvar. Så hade det förra natten nästan sett ut på Jorda, men utan ärr, och på Jorda växte bröst ut igen … och fébröst kunde aldrig någonsin få cancer … - Knoppa av! Ett litet mjukt klot gled från Jordas hand ned på den sovande kvinnan, smälte på plats och anpassade färg, form och storlek till sin nya granne. Jorda betraktade kvinnans bleka tärda ansikte … som plötsligt inte längre såg så blekt och tärt ut längre. Jorda log. – Ingen mer cancer någonsin. Viskade hon tyst. Och log inte kvinnan lite i sömnen också. Ut till natten återvände inte en tandfé … utan en bröstfé. Jorda hade mycket arbete framför sig.
Det var sagan om den lilla bröstfeen. Bara en saga? Men sagor kan få en att le. Kan man le en smula, kan man fortfarande hoppas. Och hopp måste vi ha
Slut.